.

Någon går bland oss som vem som helst. På två ben och andas in, andas ut. Blinkar, kisar mot solen och huden blir varm och producerar droppar av svett som rinner längs pannan. Andas in, andas ut. Hör hur fåglarna kvittrar, eller snön knarrar, eller bomberna i staden bredvid. Skottlossning eller barn som leker. Känner lukten av mat, av nyklippt gräs, havet. Av döda kroppar som steker i solen eller nygräddade våfflor. Ett kraft-tag på en avtryckare och allt är glömt. Allt är borta och det är endast Allaah och Hans tjänare i tystnaden. Tystnaden. Ensam i graven där Munkar och Nakir väntar på att fråga. Trodde att allt var förberett och att döden var väntad men skräcken i ögonblicket då kulan penetrerar kroppen är starkare än någonsin. Smaket av blod och skräcken. Skräcken. La ilaha il-Allah. La ilaha il-Allah. La ilaha il-Allah. Väntar på att begravas medan familjen, vännerna, systrarna och bröderna gråter, smärtar. Gråter, tröstar. Gråter. Som om det aldrig ska ta slut. Smärtan och saknaden är så intensiv att man kan ta på den. Nästan känna smärtan med händerna, i munnen. I natten.